Prag glittrade och jag åt

Runt tjugo grader varmt en novemberdag är mycket till och med för pragborna. Det var det väder vi kunde njuta av nyligen när vi hade släktträff i Prag. Och vi klagade inte, kan jag lova. Förr om åren, när min mormor ledve, bodde vi alltid hos henne när vi var i Prag, men det är länge sedan nu. Fördelen med att bo hos någon är att man går och handlar för att kunna laga mat och kan fördjupa sig i det lokala utbudet. Från den tiden har jag en favorit: Pribinácek, en kvark med 15 % fett som man ville äta minst två om dagen av. Helst med vaniljsmak. Fast de levererades bara på tisdagar, så hade man otur var de helt enkelt slut. Överallt. Nu pratar vi nästan barndoms-, åtminstone ungdomsminnen. Från den tiden minns jag också att de hade så goda jordgubbar i sockerlag. Men vissa gånger när vi kom fanns det inte. Hade man tur fanns det istället inlagda körsbär. Så var det på den tiden.

Idag är Prag som vilken storstad som helst. En vacker sådan. Vi bodde på ett litet hotell vid spårvagnsstationen Dvorce i stadsdelen Podolí och åt både lunch och middag ute. Anledningen till släktträffen var min farmors begravning. Min farmor har somnat in, nästan 98 år gammal. Faktum är att hon skulle ha fyllt 98 just idag, den 24 november. Det är faktiskt inte lika sorgligt som det faktum att min pappa dog på hennes, sin mors, 90-årsdag för åtta år sedan. Men det här ska inte vara ett sorgligt inlägg. Det ska handla om Prag.

Det finns några givna turiststråk i Prag: Ett är slottet uppe på kullen och lilla sidan med sina pittoreska hus, över Karlsbron, in bland husen och souveniraffärerna via gamla torget för att slutligen beskåda Václavsplatsen med nationalmuséet tronande högst upp. Men det är sedan, bakom museet som Prag blir mitt. Där börjar stadsdelen Vinohrady med gatan Vinohradská, där jag har tillbringat mest tid. Så blev det även denna gång.  Kyrkogården ligger längs den gatan och vi åt sedan lunch tillsammans på ”U Sladecku” på samma gata.

En av dagarna träffade jag mina pragkusiner med respektive (vi stämde möte vid statyn på Václavsplatsen) för att luncha och var hamnade vi… på Vinohradská. Vi hade tänkt gå till en restaurang med traditionell tjeckisk mat, men det hade blivit fel i bokningen av bordet, så vi fick finna oss i att gå till ”Gino”, en italiensk restaurang i närheten. Deras pizza var kalasgod, som vilken bättre svensk-italiensk pizza som helst. Ölen till var förstås ännu godare.

Lunchen drog ut på tiden… och under eftermiddagen slöt min morbror upp. Han bor förresten på Vinohradská. Förstås. Vi förflyttade oss till en pub längre ner på gatan, men vid halv åtta var jag till slut tvungen att bryta upp. Jag hade stämt möte med en annan kusin, boende i Zürich. Vi skulle ses på ”Charleston” i en annan del av stan, på Krizková 55 (vid tunnelbanestationen med samma namn). Det är en mysig restaurang med mycket trettiotalsmusik, ofta levande pianospel. Vi hade blivit rekommenderade att boka bord… men det visade sig  att det inte var så mycket på gång denna söndag. De enda gästerna som var där när vi kom var ett gäng rockiga svenskar. Maten var internationell och utbudet var stort. Jag åt en pastarätt.

Det mest kända caféet i Prag är nog det anrika Café Sláva, mitt emot nationalteatern på gatan Národní. Min mamma var inte alls sugen på att gå dit. Så vi hoppade det, men de har gratis wifi, vilket kan vara bra att veta. Över huvud taget är det svårt att få gamla pragbor att ”turista” i Prag. De vill hellre kolla utställningar om Prag under 60-talet och sånt, eller titta på var de en gång i tiden bodde. Förståeligt. En av mina kusiner, han som bor i England, vägrade gå över Karlsbron i dagsljus, när alla turister var där – och att äta på lilla sidan med sina ockerpriser var inte att tänka på.

Kanin i god sås med brödknödel

En annan restaurang som är värd att nämnas ligger nästan granne med Café Sláva, mittemot nya teaterbyggnaden: Salanda/Krusovice (det senare står på skylten, men det är ju egentligen en ölsort). Där åt jag en god kanin i en typisk gräddsås gjord på bl a rotgrönsaker och bacon. Vi brukar göra den till hare och kallar den för ”harsås” oavsett om vi serverar den till hare eller annat kött. Min farbror åt sylta med vinäger och hackad lök. En typisk kvällsrätt, skulle jag säga. Annars är ju oxfilé med gräddsås och knödel paradrätten; svícková (en av bilderna ovan, den med ljus sås och en gräddklick). Ibland kan det vara fläskfilé som serveras istället. Man hittar ofta god gulasch också. Och gillar man inte knödel brukar man kunna välja mellan en massa olika potatissorter, kokt, stekt, halvmosad (stouchaná) eller ris. Soppa är också typisk mat, t ex vitlökssoppa med ost i botten och krutonger på toppen, eller potatissoppa, eller svampsoppa, eller tomatsoppa.  Soppa tar man gärna som förrätt (eller kvällsmat). En annan favorit är friterad ost med ”tartarsås” (remoulad). Jag har inte lyckats reda ut exakt vilken ost de panerar och steker, men den är mild och krämig. En del påstår att det är camembert (s k hermelin) men det tror jag inte riktigt – den är för mild för det.

Stekt ost med remouladsås (tartarsås)

Ett bageri i ett bostadsområde. Jag hade behövt mer tid för att gå igenom brödsortimentet...

Efter fyra dagar med öldrickande, knödelätande och stadspromenerande sökte jag upp ett äkta bageri för att ladda med riktigt bröd innan hemresan. Det är inget fancy över bagerierna, de har inte så hög status i Tjeckien som här hemma. Bröd är ju bara bröd, liksom. Och oftast finns just bara ett fåtal sorter av surdegsbrödet och det heter rätt och slätt chleb, bröd.

Kilopriset ligger på 12-15 kr. Det finns också diverse croissanter och gifflar. En giffelsort är av det enklare slaget, som en ljus fralla fast långsmal och rullad och den äts ofta till frukost. Den är inget särskilt… men surdegsbrödet med sin milda kumminsmak. Det är gott det. Och jag hittade min pribinácek också. Mitt på en måndag.

Märkligt att man inte kan få tag på något som smakar exakt lika som denna söta kvarg här i Sverige.

Annonser

3 responses to “Prag glittrade och jag åt

  1. Har varit till Prag en enda gång och det var med stor trivselfaktor 🙂
    Strålande läsning! Trevlig helg!

  2. Inser nu att vi nog behöver komma oss iväg till Prag, så mycket att se – och äta. Tack för den trevliga texten.

    • Tack Christer! Fast jag misstänker att det finns att önska när det gäller journalistisk precision… Ja, staden är absolut värd ett besök! Varför inte i början av maj när körsbärsträden blommar?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s