London, oktober-november 2012
Så var det plötsligt höstlov och dottern och jag drog till London. Bara mor och dotter, så lyxigt! Vi fokuserade egentligen inte så mycket på maten utan hade fullt upp med att hinna uppleva allt på vår önskelista. Big Ben, Towern, Picadilly circus. Phantom of the opera, Madame Tussauds, Camden market och Oxfordstreet. Bland annat.
Fish & chips var ett måste, förstås, och vi åt det två gånger.
En gång i en enklare servering och en gång i en snäppet bättre restaurang. Dottern gillade den första bättre med en ”vanlig” panering på fisken.
Jag tyckte den senare var underbar, den som var beer battered och serverad med ärtmos. Dessutom charmigt serverad i ”tidningspapper”.
Den engelska frukosten var mättande, minst sagt. Bacon, ägg, stekt svamp, vita bönor och en grynig cumberlandkorv. Och så toast. Lustigt nog gick de runt innan man fick sin varma tallrik och erbjöd ”fresh bread” vilket var nygräddat tärnat bröd från deras bakmaskin. Man tog en liten tärning och önskade att man fått en hel skiva att bre smör på. Efter några dagar med engelsk frukost saknade jag frukt, yoghurt och fiberrikt bröd! Det fanns att välja som alternativ, så morgonen var räddad.
Camden market var mysigt. Det fanns mat från världens alla hörn. Och maten var billig. Man kunde äta till exempel asiatisk mat för en femtiolapp. Vi hittade ett ställe där man kunde sitta ner och äta. Annars var det mest stånd där man fick stå och äta.
Stället vi valde hade en buffé med olika asiatiska rätter. Lite kul var det att titta på när kocken delade kyckling med en jättekniv framför oss. Bakom oss stod en annan kille och delade morötter. Precis bakom glasrutan stod stora fat med vad jag tror var anka och ägg. Det ringde in folk hela tiden för att få en portion anka med bruna ägg som take-away… Om inte hela väggen varit full av intyg från hälsomyndigheterna så hade man nog undrat lite gällande mathanteringen.
En kväll hoppade vi in på en italiensk restaturang. Eller hoppade in och hoppade in. Först fick vi leta efter en restaurang som hade bra pizzor och sedan fick vi stå i kö för ett bord. Men det var det värt, för vi fick sitta på övervåningen och kunde titta ner på pizzatillverkningen. De hade ett lustigt sätt att dra i pizzan efter att ha lagt på toppingen. Pizza verkar inte vara stort i London. Det finns desto mer asiatisk mat och kända kedjor som Subway, Kfc och Starbucks fanns överallt.
Södra USA, november 2012
Dags för den sista resan detta år. En blixtvisit till USA i jobbet. Fantastiskt roligt eftersom jag aldrig varit i USA tidigare. Kollegan och jag reste på söndagsmorgonen och var hemma torsdag kväll – vi hann knappt ställa om den inre klockan och den berömda jetlaggen kändes knappt eftersom vi ändå steg upp tidigt på morgonen varje dag för att hinna med det späckade programmet och däckade tidigt på kvällarna. Det var verkligen intressant – både jobbmässigt och mat- och miljömässigt. Här håller jag mig till de två senare. 🙂
Vi flög till Atlanta i delstaten Georgia i södra USA och bilade sedan bland annat till Montgomery i Alabama och till Opalika /åppalajka/, Missisippi. Vi kom en vecka efter valet och en vecka före thanks givinghelgen. Man var riktigt upprörda över valutgången i dessa konservativa delar av USA, minst sagt. I synnerhet företagarna vi träffade.
Så nära thanks giving erbjöds kalkon med tillbehör överallt. Amerikanerna blev imponerade av att jag gillade deras collard greens. En form av grönkål. Varför skulle jag inte gilla det? Haha, kålgalning som jag är. Den bästa lunchen fick vi under en rotaryträff som vi blev inbjudna till. Att lunchen avslutades med att alla reste sig för att hedra amerikanska flaggan som fanns i rummet var lite udda för oss svenskar, men intressant att få uppleva.
Lunchen bestod av kalkon, collard greens, sötpotatis, dressin(g) och tranbärsgelé. Mycket gott och speciellt. Dressin’ smakade nästan som det min mamma brukar fylla kalkonen med och görs i grova drag på vitt bröd blandat med majsmjöl, purjo/lök, celleri, buljong och ägg och gratineras. Om man har lyckats med sin dressin’ behövs ingen vitsås, men om den är torr vill man gärna ha sås till, berättade våra värdar.
Mycket av maten är väldigt söt. Våra amerikanska kollegor tog med oss till en texas rangerrestaurang, där golvet var täckt av jordnötsskal som gästerna kastat på golvet. Man tog en näve jordnötter ur en tunna medan man väntade på sitt bord eller hängde vid baren. Skalen kastade man helt enkelt på golvet. På borden stod små hinkar med jordnötter.
Jag beställde grillat kött med bakad sötpotatis. Amerikanerna tyckte absolut att jag skulle texta den traditionella varianten med kanelsocker på. Och en klick creme fraiche. Det var verkligen i sötaste laget, som en dessert, men roligt att prova. Innan maten kom in serverades bröd. Till vår förvåning var brödet lika sött som en vetebulle. Även amerikanerna tyckte det var lite konstigt och sade att det var något nytt – hemma brukar inte brödet vara sött, förklarade de. Det är något restaurangerna har börjat med. En annan dag vid lunch serverades corn bread, majsbröd, i form av en muffins innan maten. Även det var sött och amerikanerna tyckte det också var lite ovanligt.
Vi bodde på olika ”inn”-hotell längs vägen. Varje frukost bestod av plast- och engångsförpackade saker. Så när man ätit frukost hade man en kasse full med förpackningar att slänga. Osmakligt. Och inte var maten särskilt intressant heller. Kaffet var blaskigt (inte blev det bättre av att jag en morgon lyckades ta koffeinfritt kaffe, hahaha). Nä, här behövdes riktig frulle.
Vi for till pannkaksparadiset IHOP, International house of pancakes, och beställde in hashbrown (råraka), korv, stekt ägg och pannkakor. Hälften hade varit nog, men här måste ju provas! Hashbrown var gott. Pannkakorna var tjocka och fluffiga och kanske lite bakpulveraktiga, men goda med sirap på.
Jag köpte med mig ett gäng mattidningar. Vet inte om jag fick tag på några kända eller läsvärda. De ligger fortfarande olästa tillsammans med dem jag köpte i London. Får se om jag får ro att läsa dem till sommarsemestern. 😉 Jag fick också med mig lite rolig kakdekor som har använt till vårt pepparkakshus.
Förutom maten i sydstaterna gjorde landskapet stort intryck på mig. Vi for många, många mil i bil. Breda, breda motorvägar kantade av bomullsodlingar (ovan) och catfishodlingar (catfish farms). Man dämmer upp lite åkermark och fyller med vatten. I med fiskar som matas med spannmål och majs, om jag förstått rätt, tills de fått rätt storlek och ”skördas”. Däremellan skogsmark och stora bestånd med boskap.
Gissa om jag tappade hakan när en cowboy kom ridande mellan körriktningarna på motorvägen! Vid ett tillfälle stod också en coyote vid vägkanten, men den hann jag inte fånga på bild. Över huvud taget har jag inte så många miljöbilder från resan.
Annars såg vi många mobile homes (hus på hjul) och en del del övergivna hus, helt förfallna. Ibland hela kvarter. Man lämnar bara husen när de gjort sitt. Och här i södern har man inte så välbyggda hus som hemma i Sverige. Överallt kyrkor, ibland liksom utslängda i ingenmansland. Här måste man verkligen ha bil för att ta sig fram! Och nästan alla har en suv, eller liknande större bil. Amerikanska flaggor överallt och valskyltar som ännu inte var bortplockade efter valet. När jag tittade på vädret någon vecka innan vi for var det 28 grader varmt i Alabama. När vi kom fick vi skrapa rutorna på bilen och jag fick använda varje klädesplagg jag hade med mig för att inte frysa.
Jag drack min första root beer. Smakade jenkatuggummi, för er som vet vad det är. 🙂
Så nu vet ni varför jag inte hann skriva så mycket förra året. Mellan resorna har jag haft fullt upp med vardagen. Matintrycken har varit många men på hemmaplan har jag inte hunnit laga så mycket spännande mat. Hoppas det blir mer under 2013!
matmorsan 