Tag Archives: Prag

En resa till Lyon och en till Karlstejn söder om Prag

I år blev det inte så många resor som förra året. Och alla resor ger inte kulinariska upplevelser. Av årets tre resor tänkte jag summera två här. Den ena väldigt kort och den andra desto längre.

Snabbtur till Lyon

IMG_0922

I oktober åkte jag på ett möte i Lyon. Hela resan varade i endast ett och ett halvt dygn.
På kvällen när vi kom ner var det middag med våra värdar och det visade sig att vi skulle till ett av Paul Bocuses brasserier i Lyon. Han har ett i väst, ett i öst, ett i norr och ett i söder. Vi gick till L’est, det östra, som ligger i ett gammalt stationshus, gare des Brotteaux. Ett modelltåg åker runt, runt precis uppe vid taket. Takfläktar kör för fullt och det är sorligt i den fullsatta restaurangen. Nästan så man inte kan prata med bordsgrannarna. Kyparna bär på fantastiska fat med hummer och ostron.

Fois gras

Denna kväll åt jag den absolut bästa fois gras, gåslever, jag smakat. Den serverades med karamelliserat rödlök och en gelé. Och vinerna som serverades till maten var sagolika. Våra franska värdar myste av stolthet över detta faktum och konstaterade att mat och vin kan man prata om i evigheter. (Även om våra vägar korsats av helt andra orsaker än just mat och vin.)

Huvudrätten var anka med potatismos. Och efterrätten var en fruktskål med glasskula och grädde. Goda rätter, men inget att skriva hem om, om jag uttrycker mig så.

Jag var en sommar i Lyon för att jobba i senare delen av tonåren, men kan inte påstå att jag minns så särskilt mycket av staden från den tiden. Den här gången hann jag bara se korta glimtar från pendeltåg och taxi. Måste nog återvända för det är väldigt vackert.

Bröllop i Prag

De sista dagarna på min sommarsemester tillbringade jag söder om Prag, dit jag reste utan resten av familjen. I och runt Prag har jag stor del av släkten på mammas sida. De på pappas sida har spridits till andra länder. En av mina tre kusiner i Tjeckien bor några mil söder om Prag, i Karlstejn.

IMG_3847

Landskapet är fantastiskt och det är populärt att cykla i den kuperade terrängen, eller att vandra eller paddla kanot.  Anledningen till att jag for dit var att min kusin skulle gifta sig. Ett bra tillfälle att träffa alla släktingar på en gång! Bilden ovan är taget från mitt rum i min kusins hus.

Lite kaotiskt var det att anlända i en småbarnsfamilj någon dag innan ett bröllop, men en lagom mix av att hålla sig undan och att hjälpa till med bestyren var framgångsrikt. Det var fruktansvärt hett och en näst intill tropisk vind for fram i landskapet medan blixtarna lyste upp himlen bakom kullarna. Tydligen hade liknande vindar farit fram tidigare i veckan, ryckt sönder trädgrenar vid vägarna, som ofta är kantade av alléer och ett träd hade fallit rakt över min kusins sommarhus. Som tur var (för mig) höll sig temperaturen strax under trettio på själva bröllopsdagen.

Vigseln skulle hållas i den gamla, fina borgen i Karlstejn. När vi kom fram till kapellet (något försenade) visade det sig att strömmen hade gått i hela borgen.

Polisen kommer med bergsprängare

Efter en stund kom en polisman skyndande med en batteridriven bergssprängare mellan väntande bröllopsgäster och turister som skulle på rundvandring. Vilken syn! Och bröllopet var därmed räddat.

Karlstejn

Borgen är från 1300-talet och anses enligt många vara ett av de främsta monumenten i sitt slag i Europa. På deras hemsida www.hradkarlstejn.cz kan man läsa:

High Gothic castle founded in 1348, which has a unique position among Czech castles.

Jag har aldrig varit på ett tjeckiskt bröllop förut. Detta var borgerligt, men jag kände igen en del katolska traditioner från en annan kusins bröllop i München för många år sedan. Bland annat ska brudparet efter vigseln sopa upp en tallrik som har slagits i tusen bitar framför deras fötter. Det skålat frejdigt. Redan på morgonen fick sig bruden en vodka i samband med sminkningen och i kapellet efter vigseln skålade vigselförrättare med brudpar och vittnen. Sedan rullade det på, kan man säga. 😉 Själv undvek jag framgångsrikt de starkare varorna och höll mig till vitt vin och var uppe redan vid sjutiden morgonen därpå, till skillnad från en del andra bröllopsgäster. Är man morgonpigg så är man.

IMG_3988 (1)

Bröllopsfesten hölls i brudparets trädgård. Det serverades fantastiska mängder mat. Det var en blandning mellan traditionella tjeckiska rätter och lite mer medelhavsinspirerad mat.

Soppa

Naturligtvis serverades en soppa. Ingen tjeckisk middag utan soppa! Den bestod av en fin buljong, nudlar och leverfrikadeller.

IMG_4032 (1)

Och som lunchens huvudrätt serverades ”svíčková”, Tjeckiens nationalrätt; marinerad oxfilé med sin klassiska gräddsås (som innehåller grönsaker från marinaden), knödel, lingon och citron. Så gott!

Efter lunchen fanns plockmat och ganska snart även en buffé av grillat kött. Man pekade på vad man ville ha, så fick man det grillat efter önskemål och kunde plocka sallader, bröd och sås efter smak. Riktigt gott! Magen stod i fyra hörn redan efter lunchen… mitt i allt kom bröllopstårtan fram. En skapelse som visade sig inte bara vara vacker, utan god också.

Musiken skrålade över kullarna frampå småtimmarna, somliga konsumerade mer alkohol än andra, polisen kom och undrade hur det var här då och en bröllopsgäst ramlande ner för trädgårdens ganska branta slänt när han skulle dansa med ett cafébord.

Morbror och jag

Vid bröllopsmiddagen satt jag brevid min morbror. Det var fint, för vi hann prata om en del händelser från förr som jag inte visste om. Han berättade en hel del om tiden när kommunisterna kom, hur hans (och min mammas) far hade haft tuffa tider och hur han själv hade haft det efter pragvåren. Pragvåren inträffade 1968, då ryssarna tyckte att tjeckerna hade blivit för fria i sin socialism och ville få tillbaka landet i den kommunistiska fållan. Man rullade in med stridsvagnar och visade sin makt. På den tiden arbetade min pappa som ingenjör på ett företag som gjorde tunnlarna till stadens tunnelbana. Han har berättat att han satt och räknade på cementåtgången till tunnlarna medan en rysk pansarvagn riktade sin pipa rakt upp mot hans kontorsfönster på Václavsplatsen. En lätt stressande situation, för det var skarpt laddade vapen. Vi hamnade kort därefter i Sverige, där min farfar redan fanns sedan andra världskriget, men det är en helt annan historia. Hur som helst fick jag lite detaljer om min morbrors tillvaro efter att vi lämnat Prag. Han var då och är fortfarande en känd låttextskrivare i Tjeckien och har genom åren skrivit många  populära sångtexter åt kända sångare och sångerskor och översatt musikaler. Men han är inte purung längre, min morbror, och eftersom han och brudgummen suttit uppe till klockan tre på morgonen innan bröllopet för att lösa världsproblemen, avvek han ganska tidigt på bröllopskvällen. Hans lite yngre hustru höll ut desto längre och vi hade en riktigt trevlig kväll.

Min morbrors hustru har ungerskt/ukrainskt påbrå – jag har fortfarande inte riktigt förstått hur det hela hänger ihop, förutom att vid landgränserna finns många mixade nationaliteter. Hon lagar fantastisk, ungersk mat och skickade med mig både ungersk salami, paprikapulver och vin hem. Och en kokbok av sin favoritkock, Cirina. Det var så när att jag hade fått boken signerad, men kocken var inte i sin restaurang just den dagen vi sökte henne.

En annan riktigt trevlig händelse under min korta resa till Prag och Karlstejn var att jag fick tillfälle att umgås med ett par förläggare som jag anlitar genom jobbet. Oto och Natasha har sitt förlagskontor norr om Prag, i ett vackert slott. På slottet finns, förutom kontor, ett kapell.

IMG_3875

Det var väldigt viktigt att skynda dit för att visa mig det till en viss tid. Anledningen visade sig vara att man lyckats övertala två blåsare att spela några slags äldre horn för mig i kapellet. Blev väldigt rörd.

Tillsammans med kollegorna besökte vi också en restaurang med riktigt god lunch. Jag valde mellan dillkött, som vi tjecker älskar och den mer ”barnvänliga”rätten panerad, stekt edamer.Panerad ost

Dillkött

Jag valde osten just den dagen. Men om du kommer till Tjeckien ska du absolut äta dillkött. Också.

Gurksallad

Och gurksallad.

IMG_3898

Turen med mina kollegor slutade på ett glasställe. Glassen var närapå en religiös upplevelse. Den hade allt en tjeckisk glass ska ha. Obeskrivligt god!

IMG_3904 (1)

Jag hade för all del nöjt mig där, men fick också en klassisk bakelse som man kallar topp (spička). Ser ut som en chokladtopp, men är fylld med smörkräm. God, men glassen var godare.

Kokböcker och tidningar på tjeckiska

Jag var på jakt efter en kokbok, och gissa om jag blev förvånad när mina förläggarvänner plötsligt kommer med den perfekta kokboken. Alla klassiska tjeckiska rätter finns där. Sen laddade jag med ett par mattidningar också. Lyckat!

Tillbaka till bröllopet. Eller snarare innan och efter. Min moster har som sagt ungersk-ukrainskt påbrå och lagar robust mat. Hennes mamma är duktig på att fläta korgar med majsblad i ett rasande tempo. Men hon lagar god, robust mat hon också. Så när dessa kvinnor ställer dig i köket kan man vara säker på att bli mätt. Det bjöds på rakot krumpli, borstj och äggpanerade schnitzlar.

Rakot krumpli

Jag återkommer med recept på rakot krumpli, som är en enkel rätt med potatis, ägg, ungersk korv, lök och creme fraiche som blandas och gottar till sig tillsammans.

Bröllopskakor

Men eftersom vi snackar bröllop här vill jag avslutningsvis visa de traditionella bröllopskakorna som man bakar och delar ut till gästerna i små fina påsar.

Kolácky

En smörig smördeg som toppas med plommonmos, kvarg eller vallmoröra och lite smuldeg.  Jag har fått receptet av bagerskan, men vill gärna testa det innan jag delar det. Kanske det kommer till ettårsdagen av bröllopet. 😉

Prag glittrade och jag åt

Runt tjugo grader varmt en novemberdag är mycket till och med för pragborna. Det var det väder vi kunde njuta av nyligen när vi hade släktträff i Prag. Och vi klagade inte, kan jag lova. Förr om åren, när min mormor ledve, bodde vi alltid hos henne när vi var i Prag, men det är länge sedan nu. Fördelen med att bo hos någon är att man går och handlar för att kunna laga mat och kan fördjupa sig i det lokala utbudet. Från den tiden har jag en favorit: Pribinácek, en kvark med 15 % fett som man ville äta minst två om dagen av. Helst med vaniljsmak. Fast de levererades bara på tisdagar, så hade man otur var de helt enkelt slut. Överallt. Nu pratar vi nästan barndoms-, åtminstone ungdomsminnen. Från den tiden minns jag också att de hade så goda jordgubbar i sockerlag. Men vissa gånger när vi kom fanns det inte. Hade man tur fanns det istället inlagda körsbär. Så var det på den tiden.

Idag är Prag som vilken storstad som helst. En vacker sådan. Vi bodde på ett litet hotell vid spårvagnsstationen Dvorce i stadsdelen Podolí och åt både lunch och middag ute. Anledningen till släktträffen var min farmors begravning. Min farmor har somnat in, nästan 98 år gammal. Faktum är att hon skulle ha fyllt 98 just idag, den 24 november. Det är faktiskt inte lika sorgligt som det faktum att min pappa dog på hennes, sin mors, 90-årsdag för åtta år sedan. Men det här ska inte vara ett sorgligt inlägg. Det ska handla om Prag.

Det finns några givna turiststråk i Prag: Ett är slottet uppe på kullen och lilla sidan med sina pittoreska hus, över Karlsbron, in bland husen och souveniraffärerna via gamla torget för att slutligen beskåda Václavsplatsen med nationalmuséet tronande högst upp. Men det är sedan, bakom museet som Prag blir mitt. Där börjar stadsdelen Vinohrady med gatan Vinohradská, där jag har tillbringat mest tid. Så blev det även denna gång.  Kyrkogården ligger längs den gatan och vi åt sedan lunch tillsammans på ”U Sladecku” på samma gata.

En av dagarna träffade jag mina pragkusiner med respektive (vi stämde möte vid statyn på Václavsplatsen) för att luncha och var hamnade vi… på Vinohradská. Vi hade tänkt gå till en restaurang med traditionell tjeckisk mat, men det hade blivit fel i bokningen av bordet, så vi fick finna oss i att gå till ”Gino”, en italiensk restaurang i närheten. Deras pizza var kalasgod, som vilken bättre svensk-italiensk pizza som helst. Ölen till var förstås ännu godare.

Lunchen drog ut på tiden… och under eftermiddagen slöt min morbror upp. Han bor förresten på Vinohradská. Förstås. Vi förflyttade oss till en pub längre ner på gatan, men vid halv åtta var jag till slut tvungen att bryta upp. Jag hade stämt möte med en annan kusin, boende i Zürich. Vi skulle ses på ”Charleston” i en annan del av stan, på Krizková 55 (vid tunnelbanestationen med samma namn). Det är en mysig restaurang med mycket trettiotalsmusik, ofta levande pianospel. Vi hade blivit rekommenderade att boka bord… men det visade sig  att det inte var så mycket på gång denna söndag. De enda gästerna som var där när vi kom var ett gäng rockiga svenskar. Maten var internationell och utbudet var stort. Jag åt en pastarätt.

Det mest kända caféet i Prag är nog det anrika Café Sláva, mitt emot nationalteatern på gatan Národní. Min mamma var inte alls sugen på att gå dit. Så vi hoppade det, men de har gratis wifi, vilket kan vara bra att veta. Över huvud taget är det svårt att få gamla pragbor att ”turista” i Prag. De vill hellre kolla utställningar om Prag under 60-talet och sånt, eller titta på var de en gång i tiden bodde. Förståeligt. En av mina kusiner, han som bor i England, vägrade gå över Karlsbron i dagsljus, när alla turister var där – och att äta på lilla sidan med sina ockerpriser var inte att tänka på.

Kanin i god sås med brödknödel

En annan restaurang som är värd att nämnas ligger nästan granne med Café Sláva, mittemot nya teaterbyggnaden: Salanda/Krusovice (det senare står på skylten, men det är ju egentligen en ölsort). Där åt jag en god kanin i en typisk gräddsås gjord på bl a rotgrönsaker och bacon. Vi brukar göra den till hare och kallar den för ”harsås” oavsett om vi serverar den till hare eller annat kött. Min farbror åt sylta med vinäger och hackad lök. En typisk kvällsrätt, skulle jag säga. Annars är ju oxfilé med gräddsås och knödel paradrätten; svícková (en av bilderna ovan, den med ljus sås och en gräddklick). Ibland kan det vara fläskfilé som serveras istället. Man hittar ofta god gulasch också. Och gillar man inte knödel brukar man kunna välja mellan en massa olika potatissorter, kokt, stekt, halvmosad (stouchaná) eller ris. Soppa är också typisk mat, t ex vitlökssoppa med ost i botten och krutonger på toppen, eller potatissoppa, eller svampsoppa, eller tomatsoppa.  Soppa tar man gärna som förrätt (eller kvällsmat). En annan favorit är friterad ost med ”tartarsås” (remoulad). Jag har inte lyckats reda ut exakt vilken ost de panerar och steker, men den är mild och krämig. En del påstår att det är camembert (s k hermelin) men det tror jag inte riktigt – den är för mild för det.

Stekt ost med remouladsås (tartarsås)

Ett bageri i ett bostadsområde. Jag hade behövt mer tid för att gå igenom brödsortimentet...

Efter fyra dagar med öldrickande, knödelätande och stadspromenerande sökte jag upp ett äkta bageri för att ladda med riktigt bröd innan hemresan. Det är inget fancy över bagerierna, de har inte så hög status i Tjeckien som här hemma. Bröd är ju bara bröd, liksom. Och oftast finns just bara ett fåtal sorter av surdegsbrödet och det heter rätt och slätt chleb, bröd.

Kilopriset ligger på 12-15 kr. Det finns också diverse croissanter och gifflar. En giffelsort är av det enklare slaget, som en ljus fralla fast långsmal och rullad och den äts ofta till frukost. Den är inget särskilt… men surdegsbrödet med sin milda kumminsmak. Det är gott det. Och jag hittade min pribinácek också. Mitt på en måndag.

Märkligt att man inte kan få tag på något som smakar exakt lika som denna söta kvarg här i Sverige.