Etikettarkiv: restauranger

Haggis, the Dome och Glengoyne

Tack vare nytt jobb och extremt bra timing på starten för jobbet, hamnade jag i ett soligt Edinburgh i början av oktober. Det får summera 2018 för min del. Lite flyt, helt enkelt. Skottland visade sig från sin bästa sida.

Långa arbetsdagar med nya kollegorna blev det, och en hel del härliga matupplevelser. Och så lite whisky så klart. Utbildningspassen gick inte av för hackor. Thomas Erikson som skrivit Omgiven av idioter och andra liknande böcker körde hårt med oss. Förhoppningsvis blev vi alla lite klokare och bättre när det gäller hur vi bemöter varandra. Men här ska vi inte lägga tid på det typiska beteendet hos de olika färgerna som Thomas Erikson pratar om, utan här vill jag dela med mig av mina matupplevelser.

IMG_0370

Flera tuffa pass med många insikter ingick i vår resa till Edinburgh. Thomas Erikson poserar med ytterligare en kursdeltagare. 😉 

Jag vill beklaga mig lite, lite innan vi går in på maten. Alltså, de är inget vidare på logistik och i viss mån inte på service heller, skottarna. Om vi hade otur eller om det är typiskt för Edinburgh vet jag inte. Men allt runt maten tog sådan tid. Även när borden var förbokade och menyn bestämd i förväg. Glasen fylldes inte på. Och fylldes de på så kunde en vid bordet bli utan eller få vänta länge… Och kaffet kom långt innan efterrätten (något som kan vara helt normalt i Frankrike för all del) och mjölken till kaffet kom när det kom, liksom. Men trevliga var skottarna i alla fall. Så det fanns ingen anledning att hänga läpp särskilt länge.

Vi bodde centralt på Principal hotel på Charlotte square som också hade ett par restauranger i huset, bland annat mysigt inredda The Garden. Tydligen är det ett populärt ställe för lite festligare firanden, så vi omgavs av långklänningar och kiltar.  Men vi åt en vanlig middag första kvällen. Utan inslag av kiltar.

Menyn på The Garden:

IMG_0284

Melonsallad med fetaost

IMG_0285
Kött och lite pommes frites. Och lätt, lätt värmda tomater.

IMG_0293
Pumpakaka med underbar ingefärsglass.

Medan en del av sällskapet valde att shoppa eller sätta sig på någon pub, så valde några av oss att besöka The Scottish Whisky Experience och vad jag hade uppfattat som en whiskyprovning. Det är en upplevelsebaserad rundvandring (delvis sittande i ett slags whiskyfat) där man på ett fantasifullt lär sig en massa om whiskyframställning, får provsmaka whisky från en av de fem regionerna och sedan kan shoppa hejvilt bland flaskorna.

Jag trodde man fick smaka på flera sorter, jag. Men EN sort ingick i upplevelsen. Inte lätt att välja, men valde en rökig whisky. Inget dumt val.

Det finns fem regioner i Skottland, var och en ger whiskyn olika toner, allt från torvig och rökig till fruktig och söt med toner av honung. regionerna heter Highland, Speyside, Islay, Lowland och Campbeltown.

Dagen avslutades på Howies på Waterloo Place. Lokalen är spektakulär med sin höga takhöjd och sina stora fönster, men inte jättestor. Ett ballroom byggt i början av 1800-talet. Man ser framför sig hur de vida kjolarna svepte runt i dansen medan orkestern spelade.

IMG_0558

Förrätten var den traditionella rätten haggis, som är inälvsmat ihophackad till något som påminner om ett mellanting mellan isterband, pölsa och köttfärs. Tycker den var riktigt god. Här serverades den välkryddade haggisen tillsammans med potatismos och rotmos.

IMG_0576

En riktigt mäktig förrätt som följdes av lax med potatiskaka.

IMG_0620

Och sedan avslutade vi denna trivsamma middag med varm chokladkaka, kolasås och glass.

IMG_1129

En eftermiddag tog vi en tur ut från Edinburgh. Vilket landskap! En sen lunch intogs på The Old Mill. Där serverades nästan den godaste maten på hela resan, men även här fick vi vänta väldigt länge på den föreställda maten.

IMG_0699

Torsken var underbar!

IMG_1067

Pistagekakan med körsbärsglass var en fin anslutning.

Resan gick vidare till destilleriet Glengoyne, som räknar sig till Highlands, även om det ligger precis på gränsen till regionen Lowlands.

IMG_1126IMG_1115

Det var riktigt trevligt med en tur genom deras destilleri. Man fick inte fotografera där inne, men utifrån gick det bra.  Jag önskar jag kunde förmedla de mättade, rostade, dofterna!

IMG_1108IMG_1093

Den sista middagen åt vi på The Dome. Spektakulära lokaler med stora färgade fönster. Som i en dom. En tid fanns en bank inrymd i lokalerna, men sedan 1994 är det en stor restaurang. Det storstilade yttre till trots, var inte servicen eller maten något extra. Och jag tycker de har lite att jobba på när det gäller upplägget. Men miljön är imponerande och sällskapet var finfint.

IMG_1678IMG_1681

IMG_1435
Varm getost.

IMG_1437
Kött och mos med palsternacka och så en massa sås.

IMG_1465
Jordgubbsbavaroise. Den var lite blek. Det var inte bara fotografen som gjorde bleka bilder. 😉

Sammantaget ett underbart matäventyr, och naturligtvis ett fantastiskt tillfälle att lära känna alla nya kollegor. Edinburgh vill jag komma tillbaka till! Säger farväl med fish’n chips och en god strongbowcider.

 

 

Prag glittrade och jag åt

Runt tjugo grader varmt en novemberdag är mycket till och med för pragborna. Det var det väder vi kunde njuta av nyligen när vi hade släktträff i Prag. Och vi klagade inte, kan jag lova. Förr om åren, när min mormor ledve, bodde vi alltid hos henne när vi var i Prag, men det är länge sedan nu. Fördelen med att bo hos någon är att man går och handlar för att kunna laga mat och kan fördjupa sig i det lokala utbudet. Från den tiden har jag en favorit: Pribinácek, en kvark med 15 % fett som man ville äta minst två om dagen av. Helst med vaniljsmak. Fast de levererades bara på tisdagar, så hade man otur var de helt enkelt slut. Överallt. Nu pratar vi nästan barndoms-, åtminstone ungdomsminnen. Från den tiden minns jag också att de hade så goda jordgubbar i sockerlag. Men vissa gånger när vi kom fanns det inte. Hade man tur fanns det istället inlagda körsbär. Så var det på den tiden.

Idag är Prag som vilken storstad som helst. En vacker sådan. Vi bodde på ett litet hotell vid spårvagnsstationen Dvorce i stadsdelen Podolí och åt både lunch och middag ute. Anledningen till släktträffen var min farmors begravning. Min farmor har somnat in, nästan 98 år gammal. Faktum är att hon skulle ha fyllt 98 just idag, den 24 november. Det är faktiskt inte lika sorgligt som det faktum att min pappa dog på hennes, sin mors, 90-årsdag för åtta år sedan. Men det här ska inte vara ett sorgligt inlägg. Det ska handla om Prag.

Det finns några givna turiststråk i Prag: Ett är slottet uppe på kullen och lilla sidan med sina pittoreska hus, över Karlsbron, in bland husen och souveniraffärerna via gamla torget för att slutligen beskåda Václavsplatsen med nationalmuséet tronande högst upp. Men det är sedan, bakom museet som Prag blir mitt. Där börjar stadsdelen Vinohrady med gatan Vinohradská, där jag har tillbringat mest tid. Så blev det även denna gång.  Kyrkogården ligger längs den gatan och vi åt sedan lunch tillsammans på ”U Sladecku” på samma gata.

En av dagarna träffade jag mina pragkusiner med respektive (vi stämde möte vid statyn på Václavsplatsen) för att luncha och var hamnade vi… på Vinohradská. Vi hade tänkt gå till en restaurang med traditionell tjeckisk mat, men det hade blivit fel i bokningen av bordet, så vi fick finna oss i att gå till ”Gino”, en italiensk restaurang i närheten. Deras pizza var kalasgod, som vilken bättre svensk-italiensk pizza som helst. Ölen till var förstås ännu godare.

Lunchen drog ut på tiden… och under eftermiddagen slöt min morbror upp. Han bor förresten på Vinohradská. Förstås. Vi förflyttade oss till en pub längre ner på gatan, men vid halv åtta var jag till slut tvungen att bryta upp. Jag hade stämt möte med en annan kusin, boende i Zürich. Vi skulle ses på ”Charleston” i en annan del av stan, på Krizková 55 (vid tunnelbanestationen med samma namn). Det är en mysig restaurang med mycket trettiotalsmusik, ofta levande pianospel. Vi hade blivit rekommenderade att boka bord… men det visade sig  att det inte var så mycket på gång denna söndag. De enda gästerna som var där när vi kom var ett gäng rockiga svenskar. Maten var internationell och utbudet var stort. Jag åt en pastarätt.

Det mest kända caféet i Prag är nog det anrika Café Sláva, mitt emot nationalteatern på gatan Národní. Min mamma var inte alls sugen på att gå dit. Så vi hoppade det, men de har gratis wifi, vilket kan vara bra att veta. Över huvud taget är det svårt att få gamla pragbor att ”turista” i Prag. De vill hellre kolla utställningar om Prag under 60-talet och sånt, eller titta på var de en gång i tiden bodde. Förståeligt. En av mina kusiner, han som bor i England, vägrade gå över Karlsbron i dagsljus, när alla turister var där – och att äta på lilla sidan med sina ockerpriser var inte att tänka på.

Kanin i god sås med brödknödel

En annan restaurang som är värd att nämnas ligger nästan granne med Café Sláva, mittemot nya teaterbyggnaden: Salanda/Krusovice (det senare står på skylten, men det är ju egentligen en ölsort). Där åt jag en god kanin i en typisk gräddsås gjord på bl a rotgrönsaker och bacon. Vi brukar göra den till hare och kallar den för ”harsås” oavsett om vi serverar den till hare eller annat kött. Min farbror åt sylta med vinäger och hackad lök. En typisk kvällsrätt, skulle jag säga. Annars är ju oxfilé med gräddsås och knödel paradrätten; svícková (en av bilderna ovan, den med ljus sås och en gräddklick). Ibland kan det vara fläskfilé som serveras istället. Man hittar ofta god gulasch också. Och gillar man inte knödel brukar man kunna välja mellan en massa olika potatissorter, kokt, stekt, halvmosad (stouchaná) eller ris. Soppa är också typisk mat, t ex vitlökssoppa med ost i botten och krutonger på toppen, eller potatissoppa, eller svampsoppa, eller tomatsoppa.  Soppa tar man gärna som förrätt (eller kvällsmat). En annan favorit är friterad ost med ”tartarsås” (remoulad). Jag har inte lyckats reda ut exakt vilken ost de panerar och steker, men den är mild och krämig. En del påstår att det är camembert (s k hermelin) men det tror jag inte riktigt – den är för mild för det.

Stekt ost med remouladsås (tartarsås)

Ett bageri i ett bostadsområde. Jag hade behövt mer tid för att gå igenom brödsortimentet...

Efter fyra dagar med öldrickande, knödelätande och stadspromenerande sökte jag upp ett äkta bageri för att ladda med riktigt bröd innan hemresan. Det är inget fancy över bagerierna, de har inte så hög status i Tjeckien som här hemma. Bröd är ju bara bröd, liksom. Och oftast finns just bara ett fåtal sorter av surdegsbrödet och det heter rätt och slätt chleb, bröd.

Kilopriset ligger på 12-15 kr. Det finns också diverse croissanter och gifflar. En giffelsort är av det enklare slaget, som en ljus fralla fast långsmal och rullad och den äts ofta till frukost. Den är inget särskilt… men surdegsbrödet med sin milda kumminsmak. Det är gott det. Och jag hittade min pribinácek också. Mitt på en måndag.

Märkligt att man inte kan få tag på något som smakar exakt lika som denna söta kvarg här i Sverige.